Klockan har passerat 01.30 och jag smyger nerför trappan i mitt barndomshem.
Sakta sakta, ett litet steg i taget.
Det doftar jul, apelsin och kanel och värmen från kaminen i köket känns ända hit. Jag kommer på migsjälv med att blunda och trippa ner i mörkret. Trappan i vilken jag gått uppochner för otaliga gånger, jag känner varje steg, varje potentiellt knarr och i den här stunden så känns det speciellt.
Det har varit julafton och en av de allra bästa. De bästa människorna, klapparna och sysselsättningarna.
Jag blir lite sentimental när jag stannar på det sista trappsteget. Det sprakar till i kaminen och skenet från den lyser upp en liten pall som skulle passa en fyraåring.
Jag är ju inte fyra år längre, inte ens fjorton eller 24.
Men mitt hjärta känns lätt och jag är djupt tacksam för allt jag har.
För min familj. För känslan att vara med er.
För dig älskling, min människa, för att vi skapar nya och egna traditioner.
För Villa Vesta. Barndomshemmet, där julen känns så rätt.
För allt materiellt och dravligt som jag önskat mig och fått.
Men mest av allt för era snälla snälla ögon, leenden och skratt ikväll.
Ni toppar Tomten anytime.
